mar 20

Läsblogg v. 12

Jag är nu helt klar med Kaninhjärta och tycker att det var en fantastisk bok. Jag hade aldrig hört talas om den, och oftast läser jag bara böcker som jag hört mycket om i media redan. Dessutom var den ju inte riktigt vad jag letade efter, som jag berättade i första inlägget på bloggen.

 

Men redan efter några sidor kände jag att boken passade mig och jag fastnade direkt för huvudkaraktären Anne. I delar av första halvan tyckte jag att den saknades någon riktig handling och de väldigt långa meningarna kändes lite jobbiga. Men så småningom, ju mer skräck som smyger sig in, blir handlingen tydlig. Kaninhjärta handlar inte alls om två flickor som tillsammans med några medier ska hitta ett kidnappat barn, den handlar om en flicka som desperat försöker rädda livet på sin syster. Hela boken handlar bara om Mary och Annes relation och hur allting runt om dem påverkar den, men det är inte det där runt om som är viktigt.

 

Jag älskar Kaninhjärta, när jag väl hade förstått handlingen och vant mig vid språket flög den rakt upp på min topp tio lista över bra böcker. Det kliar i fingrarna efter att få läsa uppföljaren, Fågelbarn! Jag grät mängder av tårar över det hjärtskärande slutet och jag kunde inte slita blicken från texten när det var som allra mest spännande.

 

Jag rekommenderarKaninhjärta till alla som vill läsa en berättelse om skörhet och smärta, en historia om den allra värsta sortens styrka. Allting i hela boken är fladdrande och svagt och vackert men samtidigt grymt och stenhårt. En berättelse som kommer stanna hos mig väldigt länge.

mar 15

Hur är boken skriven?

Kaninhjärta är skriven ur ett berättaperspektiv, en tredjeperson som ändå har väldigt mycket fokus på Anne. Det känns ungefär som att den här personer såg allting uppifrån, men inte bara vad som hände utan han eller hon hade även insikt i Annes tankar och funderingar. Jag hade genom hela boken en känsla av att det var en människa som kände Anne väldigt väl som skrivit boken, och när karaktären Klara introduceras på de sista sidorna blev känslan starkare. Jag tror att det är den här Klara (som Anne ”klickar” väldigt bra med och genast känner sig trygg med) som många år senare berättar historien. Berättaren vet väldigt mycket, det är som jag beskrev i förra inlägget väldigt mycket känslor och tankar i ett enda virrvarr. Jag tycker ändå att det är bra, boken blir väldigt fängslande och intressant när man hela tiden får veta så mycket.

 

Kaninhjärta är egentligen en kronologiskt skriven berättelse där vi får se hur en händelse leder till en annan. Men allting blandas hela tiden upp, i början av boken med tillbakablickar av tvillingarnas bakgrund och senare med vad som ska hända i framtiden. Det är lite luddigt vad som är berättarens ord, ungefär som kommentarer för att förklara (fast det blir bara rörigare) och vad som egentligen är Annes egna tankar. På sidan 84 står det ”Emilia skulle inte såra henne, inte direkt, men vad hon ledde in dem på skulle så småningom knuffa Mary över kanten.” Det är en sorts förutsägelse och en hint om vad som ska hända längre fram, men det är otydligt om Anne vet det här om Emilia eller om det är den här mystiska berättaren som verkar veta allt.

 

Språket i boken är oftast ganska enkelt, men jag har ändå reagerat flera gånger på hur den är skriven. Framför allt är det väldigt fascinerande och vackra beskrivningar, man får en tydlig och nästan magisk bild av både karaktärer och händelser; Anne förändrades under dessa dagar, förhårdnades och förvreds och hetsades av Mary och sommarens klarblå, glödande himlar. /…/ Mary förändrades också, det gick att se en förtvivlan som förtunnade henne och gjorde hennes redan så stora, blå ögon större, som hål, som gropar rakt in i en längtan efter ro.” (sidan 79). Jag älskar beskrivningar som de ovan och boken är proppfull med dem! Det blandat med alla citat från Kent-låtar gör att hela boken nästan känns som en dikt eller kanske en väldigt vacker målning. För även om det som beskrivs ibland är väldigt skrämmande (”Det var som att vakna eller som att kastas i vatten som kokade, det var ånga och hetta, det var ett rum som krympte, som välte över ända.” sidan 265) så är det väldigt vackert i sin grymhet.

 

Något annat jag reagerade på är att meningarna ofta är väldigt långa, som exemplen ovan, det är en enda jättelång ramsa med kommatecken. Vissa meningar är dubbelt så långa och man tappar nästan andan ibland! Samtidigt liknar det hur jag gärna skriver själv och jag trivs väldigt bra med att läsa den stilen, det ger en sorts bottenlös känsla och varje litet ord blir så mycket viktigare. Som att man inte kan tillåta sig att avsluta meningen. För vem vet, då kanske läsaren hinner tappa intresset under den ögonblickslånga pausen en punkt tar?

/Stina

mar 07

Det här inlägget ska handla om huvudkaraktären i min bok, och det får jag väl säga är Anne. Väldigt mycket fokus och stora delar av boken handlar om hennes tvillingsyster Mary, men det är ur Annes perspektiv vi får följa händelserna den här sommaren.

 

Boken är väldigt fokuserad på tankar och känslor, vilket gör att jag känner att jag har ganska bra koll på Anne. Samtidigt så är alla människor i verkligheten mycket mer komplicerade varelser än vad man brukar gestalta i en bok, men det har författaren valt att bortse ifrån. Det är ett enda virrvarr av lösa trådar och överallt får man små pusselbitar till Annes personlighet. Det här gör att Anne känns ungefär som en person jag känner väldigt väl, för så är det ju med folk man är nära. Ju mer man lär känna dem, desto svårare blir det att hela förstå alla delar i personligheten och varför han eller hon reagerar som han/hon gör. Det är ungefär som en dröm. För varje gång man försöker greppa tag om den och förstå vad som hände så försvinner den lite längre bort och man blir ännu mer förvirrad.

 

Utanpå är det ganska tydligt hur Anne är, i alla fall. Hon är sjutton år, smal och har långt, ljust hår. Ibland beskrivs det som spretigt eller halmstrån. En bit in boken slutar hon ha det utsläppt som hon alltid haft och har det istället i en bulle på huvudet, som Lilla My. Den här ändringen av frisyr gör att Anne känner sig mer vuxen och självsäker och dessutom blir hon lite mindre lik Mary, som alltid har håret utsläppt. Anne har smalt ansikte och ljusa ögon och massor med fräknar. Överläppen är smal medan underläppen står ut och det gör att både hon och Mary ser lite småsura ut hela tiden trots att de egentligen är glada.

 

Inuti är som sagt Anne ett enda virrvarr. Jag tycker inte att det beror på själva karaktären, hon är nog tydlig egentligen, men när man får så himla mycket personlighet på en gång så blir det lite rörigt. Ibland får man veta vad som ska hända långt i framtiden med hennes personlighet, och ibland får man tillbakablickar till hur hon var som liten. Man vet aldrig riktigt hur mycket Anne själv känner på sig om framtiden heller, och ibland tycker jag att den personlighet hon har just nu blir lite bortglömd. Anne utvecklas också väldigt mycket och snabbt under bokens gång och åsikterna ändras lite hela tiden.

 

Anne är en tystlåten människa, hon iakttar och förstår andras tankar och motiv snabbare än andra. Hon blir sällan riktigt arg eller ledsen, men hon blir besatt av en oro för sin syster och kan inte koncentrera sig på något annat. Allt handlar om hur hon ska få Mary att inte ta livet av sig, utan att säga det åt henne för då kanske hon ger sin syster idéer. Anne är väldigt stark och bär runt på mycket ångest. Både sin egen, Marys och dessutom påverkas hon av andar och spöken runt omkring sig. Hon är nästan aldrig rädd på riktigt, och sällan riktigt glad om det inte är för att Mary drar henne med sig. Anne är väldigt omtänksam och bryr sig väldigt mycket om andra varelser. När hon var liten och en pojke drog vingarna av en fjäril blev hon galen och flög på honom och slet tussar ur hans hår. ”Hur känns det nu när du inte längre är som du ska?!” (sidan 21). Hon har alltså humör bakom sitt tysta skal och behövs det för att försvara någon annan kan hon ta fram de egenskaperna, även om jag tror att hon får svårare och svårare för det ju äldre hon blir och ju mer plats Mary tar.

 

Hon är homosexuell och dras till kvinnor som utstrålar självsäkerhet och lugn, bland annat sin pappas nya flickvän som är mycket yngre än honom. Män och killar över huvudtaget känns ofta skrämmande för Anne, hon tycker inte om deras hårda beröringar och vassa blickar. Hon är också rädd för att dö, mest eftersom hon kan se spöken och absolut inte vill bli ett av dem. Hon gillar att läsa saker, allt från böcker till att försöka förstå saker eller läsa människor rörelser och dofter. Allt som är nära, skört eller ömtåligt tilltalar henne och hon har fyllt sitt rum med blad, vackra bilder, ord, tidningsurklipp och glas. Hon tycker om att röra vid saker för att känna att verkligen är där, för att känna strukturer och försöka läsa föremålet.

 

Anne längtar efter att bli vuxen och få fasta punkter står det i boken och det tycker jag stämmer bra överens med henne personlighet och livssituation. Mary är okontrollerad och utsvävande och värderar inte alls livet lika högt som Anne och det tar på henne. Mycket energi läggs på att skydda och vårda systern. Det är just det som får henne att längta vidare, till när hon själv ska känna lugn och trygghet. ”Det var pågrund av sin gränslöshet som Anne kunde sätta mål utan ständigt svävade” (sidan 23) står det i boken och jag älskar det citatet, det har en negativ klang men samtidigt är det väldigt vackert. Samtidigt som hon förstår nästan allt på djupet och ser saker som andra inte förstår så blir det nästan till en last och hon får svårt att stå på sig mot Marys alla åsikter och idéer.

 

Jag tycker att Anne är en fantastisk karaktär och jag skulle verkligen vilja känna henne på riktigt, få alla de här pusselbitarna att falla på plats och få förstå henne. Christin Ljungqvist skriver otroligt vackert och har ett magiskt bildspråk, men framför allt tycker jag att hon skapar väldigt fina karaktärer.

feb 20

Hej på er!

I det här inlägget ska jag berätta om boken jag valt för projektet och även lägga upp min läsplan. Jag skrev i senaste inlägget att jag såg fram emot det här arbetet, men nu gör jag det nästan ännu mer! Jag älskar muntliga redovisningar och dessutom verkar min bok vara riktigt bra.

Boken heter ”Kaninhjärta” och är skriven av Christin Ljungqvist. Jag valde den därför att min beslutsångest blev för stor! När vi stod där på biblioteket och alla i klassen en efter en bestämde sig för en bok så kunde jag inte hitta rätt. Det har varit så ett tag nu, allt jag vill läsa är antingen självbiografier eller romaner på engelska. Jag bad Cissi om hjälp –  ”En sci-fi bok, med rymdskepp och skjutvapen! Gärna lite futuristisk och med en manlig huvudkaraktär!” Sa jag och var helt säker på att de var det jag ville läsa.

Kaninhjärta utspelar sig i nutid, 2012, huvudpersonen är en tjej i sjuttonårsåldern och den enda teknologin som hittills nämnts är en tv. Alltså ingenting av det jag ville ha och det insåg jag inte förrän när jag väl kommit in i boken och då är det ju försent att byta.

Boken handlar om två flickor som är tvillingar och väldigt lika till utseendet. Folk blandar ihop dem hela tiden och de själva vet inte riktigt vart gränsen mellan dem går. Deras familj splittras när pappan lämnar dem för en ny kvinna. Den mer dominanta systern, Mary, bestämmer att det måste hända något i deras liv och att de behöver semester. Boken innehåller faktiskt en aning övernaturliga saker, med spöken som tar sin in i Mary och använder hennes röst för att ge meddelanden till omgivningen. Den enda som förstår vad som händer och dessutom är klok nog att oroa sig är Anne, den andra tvillingen, och det är ungefär så långt jag har kommit. Ännu förstår man inte riktigt hur allting fungerar och vad spökena menar eller vad som ska hända. Boken är fylld av Kent-citat och det gör att man känner sig lite hemma – som att det handlar om mig och mitt liv!

Läsplanen, nu då:

v. 8 s. 9-75 + Läsblogg

v. 9 s. 76-126 + Läsblogg

v. 10 s. 127-206 + Läsblogg

v. 11 s. 207-274 + Läsblogg + börja fundera över slutreflektionen!

v. 12 Skriva slutreflektion + förbereda muntlig redovisning

v. 13 Redovisa den muntliga presentationen + lämna in slutredovisning

 

Ha en bra dag!

 

 

feb 12

Jag har alltid läst väldigt mycket. Jag började läsa Harry Potter böckerna när jag var sju år gammal och har nog spenderat mer tid med näsan i en bok än vad jag har vid datorn. Just nu, däremot, läser jag väldigt lite. Jag hinner med någon bok varje lov, bläddrar igenom men fastnar med fem kapitel kvar och orkar inte fortsätta. Det senaste året tror jag att jag har läst max tio böcker, och för att vara jag är det lite. Jag läser när jag är väldigt stressad eller har för mycket tid över, och ofta en liten stund på kvällen innan  jag somnar.

Jag läser för att i böckerna hittar jag en helt annan värld, där man för en stund kan få vara någon annan. Där man utan att ens anstränga sig kan få ett nytt liv. Det är inte ens själva läsningen som är mest fantastisk utan snarare de tankar som spinner iväg efteråt. Efter att ha läst en bra bok kan man ha bilderna kvar i flera veckor i skallen, man funderar och tänker och ibland kan karaktärerna nästan vakna till och få eget liv i en huvud, där man skapar fortsättningshistorier och formar berättelserna precis som man själv vill.

Den senaste boken jag läste (jag har lite kvar) var the Casual Vacancy av JK Rowling. Hon är min absoluta favoritförfattare, som sagt växte jag upp med Harry Potter och de karaktärerna var för mig lika verkliga som mina riktiga vänner. Rowling skapar fantastiska karaktärer och även i the Casual Vacancy, som handlar om en liten småstad där en man plötsligt dör av ett brustet blodkärl i hjärnan. Man får följa ett stort antal karaktärer som bor i den här staden och varje person är lika tydlig. De har personlighet och minnen och historia, och jag har aldrig läst en bok där man verkligen får till alla karaktärerna såhär bra.

Den första bok jag läste som barn var ganska tjock, ”Sune och familjen Anderssons sjuka jul” av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Jag visste inte ens vad en punkt var för något, men förstod vad den handlade om. Efter det var jag fast i böckernas värld.

Harry Potter är min favoritkaraktär genom tiderna, garanterat! Hade han varit verklig hade jag velat ha honom som bästa vän.

Det här projektet ska bli väldigt intressant och jag ser fram emot det.

feb 12

Välkommen till Skolbloggen. Det här är din första bloggpost, automatiskt genererad. Radera den, eller ändra bäst du vill, för att komma igång med bloggandet!

Om du behöver hjälp att komma igång, kolla in alternativen på vår support-sida

Läsblogg